Eterkvesa

Igår var jag och fick inskolningstider på mitt nya jobb samt lade schema. Det sätter också igång processer inuti. Och jag är väl medveten att förändring tar massor med energi och jag behöver påminna mig om det och vara snäll mot mig själv. Slutar gamla jobbet i mitten av februari efter 5 års tjänst. Jag kände att jag var klar där och sökte ett arbete som kändes spännande och fick det! Men det är inte förens nu allt börjar landa, jag ska verkligen sluta ! Lära mig nytt igen, ny plats, nya kollegor, nya människor, nya rutiner.  Jag tror att allt är som det ska ändå. Man får låta alla känslor passera. 

Jag startade en affirmation redan för mer än ett år sen, jag kände att jag var klar på mitt nuvarande arbete, behövde gå vidare för luften pös ut mer och mer. Jag är idag tacksam att jag lever ett känslomässigt nyktert liv. Förr flydde jag snabbt bland arbeten eller annat när det var kaos inuti. En reflektion slog mig att jag idag kan tänka på ett annat sätt. Att faktiskt kunna skilja på de där två sakerna. Är det flyktdjuret i mig och vad behöver jag göra isåfall eller är det helt enkelt så att det faktiskt är advekvat att släppa taget. Och när det är så är processen ganska lång. Först komma fram till att det är dags, landa i det och ha tillit till processen. Det ska dyka upp ett jobb jag faktiskt vill söka. Och sen såklart komma så långt att bli erbjuden tjänsten och självklart känna att ja, jag vill ha den! Det har hänt sen sist jag skrev, det blir rätt sällan.  Det nya startar i februari då jag har 3 månaders uppsägning. Det kan iofs vara skönt på sitt vis. Och jag ...

Jomen det är ju alltid nån som ska tycka si eller så. Nej men så kan du ju inte göra, nej det där var inte fint, nejmen det går inte förstår du väl osv.  Lev efter måttot, lev och låt andra leva. Nej det är inte alltid så lätt att efterleva. Men man kan tänka och tycka mycket om andra, men man kan välja att hålla käften. Påminna sig om att det är faktiskt inte min ensak hur andra lever, hur andra gör, hur andra ser ut. 

Om nu nån minns barnprogrammet Trasdockorna och vinjetten. Det är lite så jag känner mig just nu. En del i ofas vilket nog beror på flertalet faktorer. Det får vara ok att också vara i ofas ibland, det kanske inte än någon större katastrof. Men själen skriker jag behöver en veckas vistelse eller kanske mer i en stuga i skogen, få bomma in sig och stänga världen ute en stund. 

Att få höra till men samtidigt inte. Att alltid känna det som om man står i gränslandet, i periferin. Man tittar in, betraktar. Samtidigt som man hela tiden viker av, viker undan, håller sig borta.  Jag vet det, att jag är svår att komma inpå.