Kontemplation.

Läka efter en förlorad förälder. Det rör upp saker till ytan och får en annan påverkan än endast sorgen. Ett skifte, vem är man nu när någon som alltid funnits inte längre finns? Livet och allt runtom fortsätter. Vi pratar inte om sorg, om död. Det är jobbigt och lite tabu tycks det som. 

Sorgen som också föll i träda för att den ej fick ta plats. Hur orkar man bära nån annan som inte fanns där när man själv hade behövt det som mest. I dåtid var lärdomen att man klarar sig själv, man löser saker själv, man överlever. Löken skalas och ett nytt lager träder fram för läkning. 

Fylla jämt, inne på andra halvlek. Mer livsexistentiella funderingar, 'from the maiden to the mother becoming the crone'.